Tycker inte att bloggare ska be om ursäkt för att man inte har skrivit på länge, det är ju faktiskt ens eget liv och ens egna blogg, så man bestämmer ju själv. Så därför tänker jag inte be om ursäkt. Har inte tid för att skriva just nu. Det är ju banne mig sommarlov och så ska man ju inte sitta vid datorn! Då ska man vara ute och träffa underbara vänner och njuta av friheten! Sommarlovet varar i ca 8veckor, så vi får se hur många inlägg det blir. Men ska verkligen njuta av lovet. Så, därför tänker jag inte be om ursäkt.

Kram Lokko.

Kärlek som strömmar ut ur högtalarna:

Breakdown. Jack Johnson

I hope this old train breaks down
then I could take a walk around
and, see what there is to see
time is just a melody
With all the people in the street
walking fast as their feet can take them
I just roll through town
And though my window’s got a view
Well the frame I’m looking through
seems to have no concern for now
so for now I

I need this
old train to break down
oh please just
let me please break down

Well this engine screams out loud
Centipede gonna crawl westbound
so I don’t even make a sound
‘Cause it’s gonna sting me when I leave this town
And all the people in the street
that I’ll never get to meet
if these tracks don’t bend somehow
and I got no time
that I got to get to
where I don’t need to be
So I

I need this
old train to break down
oh please just
let me please break down

I need this
old train to breakdown
oh please just
let me please breakdown

I wanna break on down
but I can’t stop now
let me break on down

But you can’t stop nothing
if you got no control
of the thoughts in your mind
that you kept and you know
you don’t know nothing
but you don’t need to know
the wisdom’s in the trees
not the glass windows
You can’t stop wishing
If you don’t let go
of the things that you find
and you lose, and you know
you keep on rolling
put the moment on hold
the frame’s too bright
so put the blinds down low

I need this
old train to break down
oh please just
let me please break down
I need this
old train to break down
oh please just
let me please break down
I wanna break on down
but I can’t stop now

April, april din dumma sill, jag kan lura dig vart jag vill..
Jag är lättlurad, så jag sa det, varsågod, nu kan du lura mig hur mycket du vill. Men jag varnar dig, jag är beredd på allt och lite till. Har lovat mig själv att inte tro på allt som folk säger idag. Känns konstigt att tänka så, man ska ju kunna lita på sin omgivning. Men på första april går ingen säker. Jag har även haft lite otur så mina vänner har listat ut att jag är lättlurad. Visst, det är inget som jag döljer, men man går ju inte heller omkring och säger: ”Hallå Världen! Jag går på vad som helst så det är bara sätta igång med era bus!”. Det enda jag kan göra är att hoppas på det bästa så ska jag nog kunna klara av denna dagen. Jag har fysikprov senare idag, vilket jag hoppas är på riktigt så att inte det också är ett skämt från våran lärare. Eller att han har med massa konstiga frågor och när provet är slut kommer han säga det som detta inlägget börjar med.. Det råkade jag och min klass ut för förra året, våra lärare gav tydliga instruktioner att vi skulle läsa igenom hela provet innan vi satte igång. Men det var många sidor, så de flesta av mina klasskompisar tittade bara igenom första sidan innan de började svara på de första frågorna. Men jag lydde min lärares ord och läste från början till slut, och tur var väl det. För på sista pappret, längs ner, stod det; ”Skriv namn på pappret och lämna in utan att svara på några andra frågor.” Så den gången slapp jag lindrigt undan, till skillnad från mina klasskompisar som inte kunde förstå att jag blev klar efter bara några minuter..
Förövrigt så ska jag till Göteborg i eftermiddag och hälsa på min käre vän Anna Lindh och hennes familj. Det blir påskpyssel och allmänt mys på schemat.
Nu ska jag till tandläkaren, usch och fy. Hoppas även på det bästa där, att tandställningen har hjälpt, annars har jag gått omkring med den i onödan.

Kram Lokko.

Allting började i Vemdalen, 28/12-2009 till 3/1-2010. Då var det skidresa för ungdomarna i superfredag / tonår-grupperna, i olika städer i Sverige, födda 1996, 1995, 1994 och 1993. Så nu idag, och igår, vara det äntligen dags för en återträff. Många skratt och kramar blev det. Eftersom att det har gått så pass lång tid sedan vi träffades, mer än två månader, så var det en otroligt rolig tillställning. Vi pratade, spelade spel, sjöng, lekte, bad och hade det otroligt mysigt. Man lärde känna varandra ännu bättre nu, så man knöt kontakten med de personer man kan tänkas umgås med i framtiden. Det var även övernattning i kyrkan, men allvarligt talat; vem kan sova när man träffar alla vännerna igen? -Inte jag iallafall. Somnade runt 5 imorse.. Vakade första gången vid klockan sex men kände att jag nog skulle tjäna lite på att sova någon timma till. Så lite innan åtta var båda jag och Mikaela vakna, då smög vi ner till köket där två trötta gossar – Dennis och Johan var, så gjorde vi lite kaffe och mackor. Vid kvart i nio var det väckning för de som fortfarande sov, och tack vare energin som mackorna och kaffet gav oss så tog vi på oss det uppdraget att få upp alla ur sängarna. Frukosten varade i ungefär fyrtio minuter, sedan var det dags att städa de rum vi sovit i. Det gick hyfsat fort eftersom vi inte hade haft tid att stöka ner så mycket. Efter städningen var det lekar som stod på schemat, bl.a. Chicken in the hen house, en repris sen nyår. I kyrkosalen en stund senare kollade vi på bilder från lägret och skrattade åt olika minnen. Sen var det kramkalas och dags att ta farväl.. Nu längtar jag tills nästa läger, då man lär känna nya människor och kanske stöta på de man redan börjat lära känna. Nu ska jag iväg till Råslätt och titta på innebandymatch mellan HIK och JIK, mina vänner spelar i HIK och två andra av mina vänner är domare. Hv71 spelar även idag vid klockan 4, det kan ju inte bli mycket bättre. Imorgon ska jag iväg på hundutställning i Malmö, håll tummarna!

Kram Lokko.

Träffade Mikaela och tittade på vännernas fotbollsmatch. Sen har dagen spenderats i sängen med datorn på magen. Nu peppar jag upp inför Melodifestivalsfinalen i soffan med Malin och Tella. Nu får svenska folket visa att vi har bra musiksmak så att vi inte behöver skämmas på vara utlandsresor. Hoppas på vinst för antingen Salem Al Fakir, Anna Bergendahl eller Eric Saade vars röster och låtar sätter våra trummhinnorna i underbara vibreringar. Snart kommer föräldrarna hem med chips och godis, då blir kvällen fulländad.

Kram Lokko.

Åååh, jag stormtrivs verkligen på min praoplats. Alla som jobbar där är jätte trevliga och roliga. Jag fick titta runt på de olika avdelningarna och hjälpa till med att hämta grejer m.m. Idag hade jag sovmorgon, började inte förens klockan tio, men imorgon ska jag vara på plats klockan åtta, påklädd och redo. Eftersom att det är så underbart så vill jag tillbaka nu, längtade tillbaka redan efter att jag lämnat byggnaden. Som tur är så ska jag ju dit imorgon, på onsdag, på torsdag och på fredag, det kan inte bli mycket bättre. Ska nu skriva Prao-Dagbok till skolan och bara slappa. Har ju inga läxor på två veckor – LYX! Här kommer en bild på hur jag ser ut under veckan;

Kram Lokko

Jag vet inte hur jag ska klara av att säga hejdå till alla. Okej, jag behöver inte planera in i minsta detalj just precis nu, det är trots allt bara mars och skolavslutningen är inte förens i juni. Men veckorna flyger iväg, nu är det prao i två veckor, sen är det påsklov, studiedagar och andra dagar som går bort.. Vissa människor umgås man sorgligt nog bara med i skolan, och då är jag rädd att jag ska tappa kontakten helt med dem efter under och efter sommaren. Nu syftar jag på dem som går i nian, de andra kommer jag ju garanterat att träffa igen. Men det sägs ju att om man inte träffar någon på länge så lär man sig värdet i vänskapen. Liksom, håller man kontakten eller går man vidare? Förhoppningsvis håller man kontakten på ett eller annat sätt. Tack vare internet är ju en stor möjlighet att hålla kontakten på långa avstånd; facebook, twitter, msn, mail m.m. Sen träffas man ju också, på stan, fester och med vänner. Men det blir nog bra, det är ju trots allt ett några månader.. veckor.. dagar.. timmar.. minuter och sekunder kvar.. NÄ, nu ska inte ägna mer tid åt detta inlägg utan berätta för alla hur mycket jag tycker om dem. Vi hörs.

Kram Lokko.

Vinteridrottsdag.. Jag ska nog inte säga att jag har idrottat så mycket. Började dagen med bowling i en timme, det gick bättre med vänster arm än med höger, vilket är underligt eftersom jag är högerhänt och väldigt, med betoning på väldigt, svag i vänster arm. Sen bar det av till Jönköpings badpalats: Rosenlund. Där satt vi på en bänk och åt, 7 flickorna + jag, i lite mer än en timma. När vi sen kom in till poolerna så frös vi så mycket att vi gick och satte oss i bubbelpoolen med en gång, och där satt vi sen de resterande två timmarna. Precis innan vi skulle duscha och basta smet jag och Tove bort till bassängen där man kan simma ut. Det var underbart med den klara luften, varma vattnet och de snöflingor som lyckades ta sig under taket och dala ner i bassängen. Så efter den uppfriskande simturen sprang vi kalla in i duschen och sedan bastun. Strax efter klockan två sa vi farväl till varandra och hoppade på bussarna som förde oss mot olika håll..

Tack Evelina, Tove, Malin, Mikaela, Pernilla, Jenny och Hanna för en underbart fantastisk dag,

I fredags blev jag femton år, etthundraåttio månader eller femtusenfyrahundrasjuttiosju dagar, det spelar egentligen igen roll hur man säger det, men det är min nuvarande ålder. Tiden har gått så fort, ja, nästan flugit fram. Jag kommer ihåg när jag fick det första födelsedagskortet med två siffror på, tio år. Då kände jag mig vuxen, äldre och klokare än någonsin, och det var ju i och för sig sant. Näst stora steg var elva år, då fingrarna inte längre räckte till för att visa min ålder, ännu äldre och ännu klokare.  Tolv år var inte så märkvärdigt. Men tretton där emot, tonåring och allt, det var en riktigt mäktig känsla, så stor som jag kände mig då, så stor kommer jag nog aldrig känna mig igen. För nu när jag är femton, kan jag inte förstå att jag kände mig vuxen redan vid tioårsåldern. Jag hade väl livlig fantasi och trodde att jag skulle kunna klara mig själv. Genom åren så har ju mycket ändrats, mins sagt utseendet och mina åsikter. Men musiken och maten är nog det som ändrats mest. Ta t.ex. sushi. Innan så mådde jag illa bara genom att tänka på rå fisk, men nu äter jag tillochmed vegan sushi. Musiken har ändrats från Spice Girls till lite alltmöjligt (lite exempel fanns ju i förra inlägget). Jag är nu femton år och lycklig.

Kram Lokko.

Jag är kallsvettig, panikslagen och hjärtat bankar snabbare än någonsin. Fredagen den trettonde är skrivet med extra stora bokstäver i kalendern som en varning till världen om att man ska vara extra försiktig och inte ta några onödiga risker. Dagen har jag tillbringat genom att puttat ner flertal nycklar ifrån bord, jagat iväg svarta katter ifrån vägar och rört mig ovanligt varsamt i närheten av speglar. Ikväll kommer jag inte lämna huset, jag kommer istället sitta hemma i säkerheten. Ingen olycka ska hända idag.. inte en enda.. och som du säkert redan har gissat;
Ja, jag är en aning skrockfull.

Kram Lokko.