Var ute med min vän Alicia som har varit i USA nu i ett halvår. Vi promenerade med Tella och när vi gick förbi golfbanan så..:

Alicia: Vad är det för vit sak som åker om kring där på golfbanan?
Jag: Ööh, en fågel..
Alicia: Aha, jag trodde att det var en robot eller något annat ‘golfigt’ som jag inte fattar.

Har saknat hennes frågor och humor alltså!

Kram Lokko.

Tänkte faktiskt skriva ett riktigt roligt inlägg och vara jätte peppad, men det kommer nog inte lyckas. Jag har inte direkt den energin just nu. Annars har jag varit jätte glad hela veckan. Hv71 är ju svenskamästare och mitt hjärta dunkar för dem. Men när jag då skulle fira laget med mina vänner så regnade det och då blev jag, självklart, sjuk. Men Febern var  bara på besök i en dag, det var väldigt skönt, har börjat tröttna lite på honom. Fast när han försvann så lämnade han kvar Förkylningen. Han är nästan mer ovälkommen än Febern. Han vill verkligen inte ge sig av hur mycket man än ber och vädjar. Han skräms inte ens bort av alvedon, halstabletter, hostmedicin och sömn. Jag har förökt vara så tråkig som helst för att han ska tröttna på mitt sällskap; gnällt över huvudvärk och hosta, legat i soffan och tittat på tv, sovit, ätit nyttig (äcklig) mat och gnällt lite till. Min humor har även varit en pest, iallafall enligt mina vänner. Okej, jag erkänner, när jag är sjuk så är min humor.. sjuk. Kan ge dig ett exempel:

Han: Usch, jätte tråkigt att vänta i en HEL halvtimma!! ;O
Jag: Aah, lika tråkigt som en HALV ‘heltimma’.. HAHAHAH! ;dd
Han: va? nu fattar jag inte.. var det där roligt?
Jag: Jaa, det var ju jätte kul! Fast det är kanske bara jag som fattar ;)
Han: Ja, du har ju rätt så konstig humor..
Jag: Hahah, den är helt sjuk ;)
Han: …

Jag skrattade gott åt det, i flera minuter faktiskt. Då kände jag att Förkylningen var påväg att ge sig av. Funderade på om han inte gillar glädje eller helt enkelt inte orkar med min humor?

Kram Lokko.

Tänkte nu berätta för er om min vän. Hon som är min luft, mitt universum, mitt allt. När hon andas in, andas jag ut, när hon andas ut, andas jag in. Vi är anpassade efter varandra. Det är som om det finns någon slags magnetism emellan oss, eller gravitation. Vi rör oss i harmoni och det känns väldigt bra att ha en sådan underbar vän som Mikaela. Jag fick chansen att lära känna henne, jag tog chansen, och jag ångrar det inte för en enda sekund. Hon är som en syster för mig, en syster som alltid finns där och hon är den jag kan ringa mitt i natten då jag ligger och har mina funderingar; Varför växer gräset? Varför hoppar grodan? Varför sjunger fåglarna? osv, osv, i all evighet..

Varje gång vi ska säga farväl för en längre tid, innan någon resa eller liknande, så vill jag krama om henne och aldrig släppa taget. Berätta för henne att jag kommer tillbaka innan hon hinner sakna mig, och att hon ska ta hand om mitt hjärta – ”för jag har lämnat kvar det hos dig”. Mest tror jag att jag vill säga det för min egen skull. För att jag inte ska sakna henne så förbaskat mycket utan att tänka att snart, snart träffas vi igen.

Hon tar verkligen världen med storm, och tillsammans har vi upptäckt flera olika ställen. Vi gick från förskolan till 6an i samma klass. Jag kommer än idag ihåg första gången jag vi träffades. Vi satt där, alla i den nya klassen, i en ring på golvet. Alla kikade lite nervöst runt på de nya kamraterna, och när min blick landade på Mikaela tänkte jag: ”Henne, henne ska jag bli vän med.” Till högstadiet splittrades våran fantastiska klass, men våra vänskapsband var, och är, för starka för att ens spricka p.g.a de nya klassindelningarna. Tvärtom så tror jag att vi blev tajtare efter det. Att inte ta allt för givet, att man inte kommer träffa varandra varje dag. Det gör att iallafall jag tar tillvara lite extra på de timmar vi ses. Vi har som sagt gått igenom många år och saker tillsammans. Allt ifrån Piteås havsbad till Eiffeltornet topp har vi besökt. Och i höst ska vi även besöka Cypern, hon och jag. Där ska vi ligga på stranden och lata oss och bara njuta av livet.

Håll min hand, så står världen still. Högt över allt, där ska vi leva. Håll om mig nu, så möter vi världen, enade med varann.

Kram Lokko.

Ska nu praoa, så slipper skolan. Både skönt men jobbigt. Kommer inte träffa alla vänner varje dag, inte kunna skämta och skratta med de som jag annars brukar umgås med. Kommer sakna vissa mer än andra, det kan man ju inte rå för. Det är inte så lång tid egentligen. Två veckor. Fjorton dagar. Trehundratrettiosex timmar. Tjugotusenetthundrasextio minuter. Enmiljontvåhundrasextusentrehundra sekunder. Men det känns som en evighet med andra ord. Men att inte se leendena i vännernas ansikten varje dag, höra de gamla skämten och skratten, det blir tufft. Men samtidigt ska det bli intressant att testa på arbetslivet. Jag ska vara på Ryhov bägge veckorna. Första veckan på Radiologiska Kliniken, röntgen, och andra veckan ska jag kolla runt på de olika avdelningarna. Det känns spännande, för läkare är ett av de yrken som jag kan tänka mig i framtiden. Har inte fått arbetstiderna ännu, så jag hinner kanske träffa vännerna på kvällarna. Men min kompis har fått tiderna 07.00 till 16.30… och eftersom de flesta andra vänner också har heltid + träningar på kvällarna så rinner tiden bara iväg. Men när jag kommer till baka till skolan vecka 12, ska jag omfamna alla och berätta hur mycket jag saknat dem och hur mycket jag älskar dem.

Kram Lokko.

En sorts kärleksförklaring till en fantastisk vän:
Om änglar bara finns i himlen, vad gör då min vän här på jorden? Med hennes gyllene hår, vackra ögon och perfekta leende är det bara glorian och vingarna som saknas. Jag har känt henne i hela mitt liv, och det är jag ofattbart lycklig över. Hon är helt underbar och fantastisk på alla möjliga sätt och vis. Hon är otroligt bra på att lyssna och hjälpa till och snacka om problem. Med henne kan jag dela allt mellan himmel och jord, vi har både gråtit och skrattat tillsammans, ja vi har gjort nästan allt. Vi har varit utomlands och solat på varma sandstränder, shoppat i storstan och vi har varit ute i vinter Sverige, skrattandes åkandes i full fart, sida vid sida, i varsin pulka. Även om vi inte träffas så ofta som vi verkligen skulle vilja, så tror jag ända att det är bra med lite avstånd. Så man verkligen utnyttjar varje sekund när man väl träffar varandra, inte gå miste om ett enda ögonblick. Inte för att jag skulle ha något emot att träffa henne varje dag. Jag skulle kunna fortsätta skriva om henne i all evighet, flera tusen sidor fyllda med text, bara för att ni ska förstå hur underbar hon är. Hon som lyser upp min dag, som alltid får mig att le och som jag alltid kan lita på, vad är hon, om inte en ängel?

Anna, du är som min luft, utan dig, skulle jag inte överleva <3

Kram Lokko.