Tänkte faktiskt skriva ett riktigt roligt inlägg och vara jätte peppad, men det kommer nog inte lyckas. Jag har inte direkt den energin just nu. Annars har jag varit jätte glad hela veckan. Hv71 är ju svenskamästare och mitt hjärta dunkar för dem. Men när jag då skulle fira laget med mina vänner så regnade det och då blev jag, självklart, sjuk. Men Febern var  bara på besök i en dag, det var väldigt skönt, har börjat tröttna lite på honom. Fast när han försvann så lämnade han kvar Förkylningen. Han är nästan mer ovälkommen än Febern. Han vill verkligen inte ge sig av hur mycket man än ber och vädjar. Han skräms inte ens bort av alvedon, halstabletter, hostmedicin och sömn. Jag har förökt vara så tråkig som helst för att han ska tröttna på mitt sällskap; gnällt över huvudvärk och hosta, legat i soffan och tittat på tv, sovit, ätit nyttig (äcklig) mat och gnällt lite till. Min humor har även varit en pest, iallafall enligt mina vänner. Okej, jag erkänner, när jag är sjuk så är min humor.. sjuk. Kan ge dig ett exempel:

Han: Usch, jätte tråkigt att vänta i en HEL halvtimma!! ;O
Jag: Aah, lika tråkigt som en HALV ‘heltimma’.. HAHAHAH! ;dd
Han: va? nu fattar jag inte.. var det där roligt?
Jag: Jaa, det var ju jätte kul! Fast det är kanske bara jag som fattar ;)
Han: Ja, du har ju rätt så konstig humor..
Jag: Hahah, den är helt sjuk ;)
Han: …

Jag skrattade gott åt det, i flera minuter faktiskt. Då kände jag att Förkylningen var påväg att ge sig av. Funderade på om han inte gillar glädje eller helt enkelt inte orkar med min humor?

Kram Lokko.

Spenderat dagen på radioligiska kliniken på Ryhov från 8.00-16.00. Varit och kollat hur MR, CT och ultraljud fungerar. Oerhört häftigt hur man kan se allting som finns inuti kroppen. Har även lärt mig lite hur man tyder bilder och hur man kan se åt vilket håll blodet rör sig på en ultraljudsbild. Dagen har varit underbar, träffat massa intressanta människor, både patienter och läkare. Men just nu är jag lite frusen så ska ta ett bad alldeles strax, men först ska jag hitta en god bok som jag kan läsa bland bubblorna. Ikväll är det även Grey’s Anatomy på tv så då kommer jag sitta där från 21.00-22.00. Sjukhusserier är nog det bästa som går på tv, iallafall Grey’s Anatomy, men Dr. House är jag inte så mycket för.. Man kan liksom lista ut vad som händer: först ställer de en diagnos och ger patienten mediciner, men sen blir patienten livshotande sjuk, då tar man lite tester och så hittar man sjukdomen och sen blir allting bra. Lite tråkigt med samma vals hela tiden, tycker iallafall jag. Känner att det blir väldigt mycket sjukhus snack nu, men det är ju inget fel med det. Nu måste jag springa ner och stänga av vattnet, vi vill ju inte ha några översvämningar här inte.

Kram Lokko.

Om ungefär fyrtio minuter går bussen som ska ta mig från lilla Hovslätt till sjukhuset Ryhov. Första dagen på praon idag. Det ska bli jätte roligt och intressant, men nu är jag mest nervös. Tänk om jag går vilse? Tänk om jag uttalar allas namn fel? Tänk om…tänk om det blir helt perfekt? kanske är detta mitt ”kall”. Jag kanske ska jobba inom läkaryrket.. Förhoppningsvis kommer jag att veta det, iallafall lite mer, efter praon om det passar eller ej. Jag berättar senare hur dagen har varit.

Här kommer en bild på det jag har på mig idag;

Kram Lokko.

Ska nu praoa, så slipper skolan. Både skönt men jobbigt. Kommer inte träffa alla vänner varje dag, inte kunna skämta och skratta med de som jag annars brukar umgås med. Kommer sakna vissa mer än andra, det kan man ju inte rå för. Det är inte så lång tid egentligen. Två veckor. Fjorton dagar. Trehundratrettiosex timmar. Tjugotusenetthundrasextio minuter. Enmiljontvåhundrasextusentrehundra sekunder. Men det känns som en evighet med andra ord. Men att inte se leendena i vännernas ansikten varje dag, höra de gamla skämten och skratten, det blir tufft. Men samtidigt ska det bli intressant att testa på arbetslivet. Jag ska vara på Ryhov bägge veckorna. Första veckan på Radiologiska Kliniken, röntgen, och andra veckan ska jag kolla runt på de olika avdelningarna. Det känns spännande, för läkare är ett av de yrken som jag kan tänka mig i framtiden. Har inte fått arbetstiderna ännu, så jag hinner kanske träffa vännerna på kvällarna. Men min kompis har fått tiderna 07.00 till 16.30… och eftersom de flesta andra vänner också har heltid + träningar på kvällarna så rinner tiden bara iväg. Men när jag kommer till baka till skolan vecka 12, ska jag omfamna alla och berätta hur mycket jag saknat dem och hur mycket jag älskar dem.

Kram Lokko.

En sorts kärleksförklaring till en fantastisk vän:
Om änglar bara finns i himlen, vad gör då min vän här på jorden? Med hennes gyllene hår, vackra ögon och perfekta leende är det bara glorian och vingarna som saknas. Jag har känt henne i hela mitt liv, och det är jag ofattbart lycklig över. Hon är helt underbar och fantastisk på alla möjliga sätt och vis. Hon är otroligt bra på att lyssna och hjälpa till och snacka om problem. Med henne kan jag dela allt mellan himmel och jord, vi har både gråtit och skrattat tillsammans, ja vi har gjort nästan allt. Vi har varit utomlands och solat på varma sandstränder, shoppat i storstan och vi har varit ute i vinter Sverige, skrattandes åkandes i full fart, sida vid sida, i varsin pulka. Även om vi inte träffas så ofta som vi verkligen skulle vilja, så tror jag ända att det är bra med lite avstånd. Så man verkligen utnyttjar varje sekund när man väl träffar varandra, inte gå miste om ett enda ögonblick. Inte för att jag skulle ha något emot att träffa henne varje dag. Jag skulle kunna fortsätta skriva om henne i all evighet, flera tusen sidor fyllda med text, bara för att ni ska förstå hur underbar hon är. Hon som lyser upp min dag, som alltid får mig att le och som jag alltid kan lita på, vad är hon, om inte en ängel?

Anna, du är som min luft, utan dig, skulle jag inte överleva <3

Kram Lokko.

Nu är vi inne i slutet av december, bara några fåtal dagar kvar av är 2009. Även fast julklappsstressen är som bortblåst kan jag inte riktigt slappna av. Det är så mycket saker som jag ska fylla dagarna med nu innan skolan börjar igen. Det känns inte som att tiden är på min sida. Trots att lovet är två veckor långt så känns det som att det 7dagar långa höstlovet är betydligt längre. Då kunde man verkligen göra det man ville, inga traditioner som behövde följas. Jag ska inte säga att jag inte gillar jultraditionen, för det gör jag. Men julhelgen och nyår tar upp den största delen av lovet. Sen efter nyår, börjar det nya året, med massa löften som man lovat att man ska hålla men som bryts med nästan en gång. Man tänker även att detta året ska jag leva fullt ut och inte slösa bort på onödiga saker, men blir det någonsin så? Usch, nu blev det ett väldigt tråkigt inlägg. Vintern är faktiskt underbar. Snön som ligger som ett tjockt täcke över husen, träden och vägarna. Stjärnorna som glimmar på den svarta himlen och barn skratt som hörs ifrån pulkabacken. Och den härliga känslan då snöflingorna landar på tunga. Besök hos släktingar och godis som fastnar i tänderna. Det ända man måste se upp för är de snöbollar som kan komma flygande från alla möjliga håll, men det har ju också sin charm. Och under nyår ska jag verkligen ha det roligt. Finns det något bättre sätt att starta det nya året med än att vara i fjällen med sina vänner? Skulle inte tro det. Så trots att lovet känns kort och mörk ska man försöka vända och vrida på det dåliga så det istället blir något positivt. Gör det, för annars kommer du inte kunna njuta av det efterlängtade och välförtjänta jullovet.

Kram Lokko.

Har haft en über mysig helg i Tallnäs tillsammans med min konfa grupp. Det har verkligen varit så roligt, underbart och fantastiskt. Vi har liksom en sån härlig gemenskap i gruppen, som en stor härlig familj på ca 40 pers. Alla pratar med alla och alla är sig själva. Underbart! Vi lekte många annorlunda men underhållande lekar i flera timmar, sjöng en hel del fantastiska sånger, tittade på lite film,gjorde även reklam för gud, åt oerhört mycket mat, myste och mådde allmänt bra. Jag längtar verkligen till nästa läger, men sorgligt nog så är det inte förens i maj. Kommer inte heller träffa gruppen förens den 4november, det känns som flera år tills dess. Jag och Kajsa snackar smått om olika ideér på hur vi ska överleva dessa veckor utan att träffas.. har ännu inte hittat någon lösning. Några tips? Jag skulle vilja ha en sådan klocka, som man kan spola fram och tillbaka tiden med. Då skulle jag först spola tillbaka tiden tills i fredags och uppleva lägret en gång till, sedan spola fram tills november och träffa alla igen. Jag trivs verkligen i Sofiakyrkans Taize grupp!

Kram Lokko.

Syster och jag lullar omkring här hemma klädda i tjocktröjor, mjukisbyxor, raggsockar med röda näsor, rinnande ögon och varma pannor. Efter en liten stund slänger man av sig tjocktröjan och sätter sig ute på altanen i det kalla vädret. Kroppens temperatur växlar mellan varmt och kallt hela tiden. Hostmedicin, Ventolin, Alvedon och halstabletter ligger på köksbänken och den lilla högen krymper och krymper ju längre tid det går. Maten smakar inget och även om den skulle göra det så har man inte orken att laga något gott. Är det mr. svin som har kommit på besök? Hoppas inte. Jag orkar faktiskt inte ligga hemma i sängen hela dagen. Jag vill till skolan. Jag vill lära mig saker tillsammans med mina vänner och inte en vecka efteråt hemma vid skrivbordet. Så nu ska jag äta en apelsin, sova och bli frisk.

Kram Lokko.

Feberböljan har kommit till Hovslätt. Klädd i mys byxor och en tjocktröja sitter jag framför tvn och tittar på ”Benjamin Buttons otroliga liv”. Jag och min mamma går runt och hostar och snyter oss. Lite orolig blir man ju nu när svininfluensan lurar runt hörnet. Det står en massa om hur man ska skydda sig men inte hur man nu ska göra ifall man är smittad. Jag har då någon slags influensa eller förkylning. Ögonlocken är tunga, rinner och svider lite granna. Huvudet känns tungt. Min läpp är torr och det finns inget som hjälper, och halsen känns som sandpapper. I morse eller i natt – jag kan inte riktigt urskilja när det var – vaknade jag med ett ryck fattade ingenting. Huvudet dunkade och halsen brände. Ögonen ville inte sluta tåras och jag frös, men jag ville vara sova. Samtidigt snurrade jag fram och tillbaka på täcket bland tusen frågor.

Vem är jag? (Skräckslaget)
Vad är klockan? (Förvirrat)
Vem är det skriker i mitt huvud? (Irriterat)
Har jag verkligen blivit Drottning i Kambodja? (Ängsligt)
Var ligger i så fall Kambodja? (Uppgivet)
Är det fortfarande sommar? (Hoppfullt)

Jag tror att jag ska ta och sova lite till nu för säkerhets skull.

Kram Lokko.

Ute på trädgården springer två hundar runt, runt, runt. De försvinner för ett ögonblick runt hus knuten men lika snabbt kommer de tillbaka. Stanna lite och äta på växter, gräva lite och sedan springa vidare. Energi! Den lilla valpen på 5månader måste ideligen passas när hon är inne. Släpper man koncentrationen i bara några sekunder så finns det en liten pöl på golvet. Även fast det skiljer ca 2 år på hundarna så leker de som syskon. Samma storlek har de ungefär (45cm mankhöjd) men muskulaturen är dock lite annorlunda. Tella är rejält uppbyggd medans Bella är lite mer ostabil. Men de anpassar faktiskt sin styrka till varandra ofattbart bra.. Oj nu har de visst varit ur synhåll lite väl länge. Måste ut och kolla.

Kram Lokko.